I'm sorry. I don't know if it's because it's winter or if the bipolarshit is kicking in again (most likely) but I can't understand why I'm sad. Every night I cry myself to sleep, if I sleep at all.

Jag försöker verkligen att tänka på de bra sakerna som händer. Men jag känner mig bortglömd och jag känner mig inte som huvudpersonen i mitt liv längre. Jag är rädd för att visa denhär sidan för M för den är verkligen så annorlunda från den personen jag var när han blev kär i mig och jag känner hur avståndet emellan oss växer mer och mer på grund av mig. Jag vågar inte prata på samma sätt som jag gör när jag har mina maniska perioder, eller rättare sagt, jag är alldeles för apatisk för att kunna prata om saker när jag är i en deppression. Jag orkar bara inte.

Och jag vet inte hur mycket mer jag orkar rent allmänt. Jag var tvugen att flytta från huset ett tag och hjälpa en släkting som har satt sig i skiten (äntligen är det inte bara jag som är det svarta fåret!) 

Men nu är det x-mas in just a couple of days. Vilket är en katastrof. Fyfanihelvete vad jag avskyr julen. Mamma har ju flyttat till Östersund och hon ville att jag skulle åka och hälsa på henne över julen. Jag sa att jag kommer inte åka över hela jävla atlanten för att fira jul i Sverige och speciellt inte med henne, hur mycket jag än älskar Östersund och saknar polarna där. Nej sa jag. Jag har ingen som helst lust att fira denhär överkapitalistiska högtiden som bara handlar om saker. 

Jag har lovat Shawn att jag ska med och äta x-mas dinner hos dom. Halva släkten kommer vara där och förmodligen vara pissed över att jag inte var med på Thanksgiving, men det spelar ingen roll. Jag har dock bestämt mig för att på x-mas day så ska jag bara vara hemma och andas. Dylan, Shawn och John ska också bara vara hemma och chilla. Vi har faktiskt julgran och jag har bakat svenska julgodis och sånt. Och lussebullar. It's the shit. Så vi tänkte dra en riktig dissa hela julen med lite grönt och lite öl så är vi nöjda och glada sen. 

Over and out, jag mår lite bättre.